Imorse när jag slog på tv:n kom tårarna när jag såg att Kristian Gidlund tog sina sista andetag igår. På lördag skulle du ha fyllt 30 år. Skitsjukdomen tog ditt liv. Jag har följt dig och din kamp länge på din fina blogg och via ditt sommarprat. Du har berört mig och många andra enormt.
Kloka och djupa tankar om det där värsta, mörka som man inte ens vill tänka på. Men du hade inget val!Vi har bara ett liv här tillsammans med de människor vi älskar, var rädd om det och fundera på vad som är viktigt för dig. Hur vill du att andra ska komma ihåg dig när dina dagar är slut?
Vila i frid!
Få har förmågan att verkligen beröra med hjälp av sitt språk. Kristian var en sån person som berörde genom sina texter. Texter som finns kvar, och viktiga att läsa!

Jag har länge velat läsa Kristians bok I kroppen min. Som alltid när det kommer till sådan här böcker, som jag vet är viktiga att läsa och som kommer beröra mig både fysiskt och psykiskt, tar det emot samtidigt som jag så gärna vill läsa. Kanske för att det handlar om det där mörka, svåra och värsta som kan hända i livet. Att tänka på sitt eget slut. Ja, jag kan skjuta bort tankarna och inte bearbeta det för stunden, ha tårarna och klumpen i halsen, men ack så viktigt att inte göra det!