Fjorton dagar

För 14 dagar sedan skulle jag ha klivit ut på gatan där lastbilen blev kapad på Adolf Fredriks Kyrkogata. Hade jag hunnit undan? Hur hade jag reagerat i denna situation? Tankarna har varit många sedan dess. 


När jag satt hemma fredagen den 7 april och följde nyhetssändningarna om attentatet var jag, precis som idag, tacksam att kursen blev inställd pga sjukdom. Tacksam att jag inte var där. Samtidigt som tankarna finns hos de anhöriga som än idag försöker bearbeta att de mist någon, skadade som får leva med sina skador och upplevelser, vittnen som alltid kommer bära detta med sig.

Idag när jag promenerade längs med Drottningsgatan upp och vek av mot Adolf Fredriks Kyrkogata så kan jag inte bortse från att jag slängde ett extra över axeln mellan varven, lyssnade extra noga samtidigt som jag hade en känsla av lugn och att ingen eller inga ska få ta vår trygghet ifrån oss att röra oss fritt i vår fantastiska stad.



Kommentarer:

1 Ditte:

skriven

Så fint skrivet!
Ibland har man tur och är på "rätt plats" och ibland otur och är på en plats där det händer något hemskt.
Och detta är ju de trakter där vi som så många vistas. Så inte var det en slump att dådet inträffade just här. Så hemskt - men inte oväntat. Och rädslan får aldrig ta över.

Svar: Tur i oturen att inte fler skadades eller omkom med just tanke på platsen för dådet. Nej rädslan får aldrig ta över även om man försöker vara mer medveten eller hur man ska utttycka sig på vissa platser med stora öppna ytor.
Malin

Kommentera här: