Tankar om förskolan

 
Att det här med förskola, utbildning, barnomsorg och så vidare ligger mig nära till hands är kanske inte så konstigt med tanke på mitt yrke.
Nu tänkte jag att vi skulle dra igenom lite tankar kring ovan rubriker som florerat i media senaste månaden.
 
Först och främst måste jag kommentera Stockholms kommunfullmäktiges beslut till 40-timmar på förskolan. Jag tycker det är helt sjukt. När en förälder är hemma. Och när andra rubriker skriker om det katastrofala läget i förskolorna med överfulla barngrupper, sjukskrivna pedagoger och mer barnpassning än pedagogisk verksamhet. Hade det varit brist på barn i förskolorna, platser stått tomma och yrket riskerade att utrotas hade väl saken varit annan, men inte som det ser ut i dagsläget.
 
För skojs skull så räknade jag och en kollega lite på det häromdagen, låt säga att en 3-åring skulle vara 40 timmar på föris. Det skulle då innebära åtta timmar om dagen fem dagar i veckan. Hen sover 12 timmar om natten, vilket gör att det då återstår ca fyra timmar på ett dygn.
På dom fyra timmarna ska man då hinna med
  • att äta frukost tillsammans (i bästa fall, den kan ju också ätas på förskolan) (45 minuter)
  • klä på och av och transportera sig till och från förskolan (45 minuter)
  • laga och äta middag (90 minuter)
  • göra sig i ordning för kvällen (30 minuter).
Då återstår det ca 30 minuter av dom fyra timmarna på ett dygn och då kan man säkerligen behöva klämma in andra grejer som att handla, lösa ärenden, varva ner tillsammans, skjutsa syskon till eftermiddagsaktiviteter osv. Trettio minuter av kvalitativt umgänge med sitt barn, fem dagar av sju. Är det värt det? Har vi målat upp förskolan på en sådan hög piedestal att vi prompt måste ha barnen där? För vad skulle hända med barnets utveckling annars - ve och fasa...
 
Jag tycker att det i denna debatt behövs en nyansering från media. Rubriker som "Barn till föräldralediga får rätt att vara heltid på förskolan". Vadå RÄTT? När blev det en rättighet för barnet att vara 40 timmar på förskolan? Tredje punkten i  FN:s barnkonvention handlar om att ett barns bästa alltid ska komma i första hand. Med ovannämnda räkneexempel, är det verkligen för barnens bästa? Att hänga mer med föris-personalen än med föräldrarna i vaket tillstånd? Hade politikerna detta i åtanke vid beslutsfattandet? Kan vi inte hjälpas åt att nyansera debatten?
 
Förstå mig rätt nu, jag tycker att förskolan är bra, barnen lär sig otroligt mycket av att vistas på förskolan. Det tränas gruppdynamik, turtagning, socialt samspel, det utforskas och det leks. Alla delar är viktiga aspekter i ett barns utveckling och en del grejer, såsom att ta plats i grupp är ju svåra att träna på hemma. Men, jag kan känna att jag blir så otroligt provocerad av kommentarer som "mitt barn behöver stimulansen den får på förskolan".
Hur mycket stimulans behöver en 3-åring egentligen? En låda med legoklossar, fem bilar, lite papper, kritor, en skog full av stenar och träd, en sandlåda med hink & spade osv. Det är inte så svårt att stimulera ett barn, och ett barn behöver inte stimuleras precis hela tiden. Det är bra att ha tråkigt. Att sitta och vänta. Att få hitta på egna lekar. Det om något är väl stimulerande för fantasin?!
 
Jag kan delvis känna att i det här kan kopplas till debatten om huruvida det heter förskola eller dagis. I och med ett påtryckande kring förskolans pedagogiska roll (och ja, jag är ju en av dem som tycker man kallar förskola för förskola och inget annat) och att man har en läroplan att arbeta efter, att barnets utveckling skall dokumenteras, ibland nästan till förbannelse, så kanske förskolan själv har målat in sig i ett hörn?
Att man har skapat en bild av att förskolan är något varje barn måste ha med sig i sin uppväxt, att vi inte vågar låta våra barn vara hemma och "ha tråkigt", för då minsann sker ingen utveckling och framstegen uteblir. Jag vågar nästa lova att barnet har möjlighet att stimuleras mer tillsammans med en förälder och ett barn än i en grupp med 15 andra barn och ett par pedagoger. Eller snarare, får en stimulans i lagom dos. Sen behöver det ena inte utesluta det andra, men jag blir sorgsen i hjärtat när jag tänker på dessa barn som spenderar merparten av sin vakna tid på förskolan, för i min värld är inte förskolan något som finns där för barnet, utan något som vi i samhället skapat. Samhället har skapat denna institution på grund av att det finns ett behov av barnomsorg för att vi föräldrar behöver arbeta om dagarna istället för att vi ska ta hand om våra barn. I dagens samhälle behöver nästan varje hushåll två inkomster för att gå runt, det är alltså inte för barnets skull vi lämnar dem på förskolan, utan för vår egen, eller för samhällets skull, beroende på hur man väljer att se det. Därför måste vi nyansera debatten. Vi måste statuera lite exempel på att det funkar att vara lite hemma och lite på förskolan - för det tycker jag saknas. Att inget barn mår dåligt av att ha tråkigt en stund, eller att vänta, eller att leka själv. Det kanske, tvärtom, ger lite lugnare och tryggare barn, som kan och orkar ta sig an förskolekompisarna.
 
 
 

Kommentarer:

1 Ditte:

skriven

Så otroligt bar skrivet Malin! Stor applåd och hurra rop till dig.
Jag har också tänkt detta , emn eftersom jag inte längre är i skolbranschen så har jag lagt det hela lite bakom mig. Men varför vill man ha barn? Jag undrar bara. För ay´tt lämna bort dem snarast möjligt och så länge som möjligt.
Och vad gäller stimulans för en 1-3 åring så är det inga skriande behov.
Jag blir så upprörd....
Men jag vet ju att politiket inte har npgon egen erfarenhet at förskola och hade de det skulle beslutet aldrig gått igenom.

Svar: Skulle våra politiker vara mer ute i verkligheten och få sig en bild av hur det är på våra förskolor och skolor så är detta beslut för mig obeskrivligt. Det är inte optimalt att ett barn på 1-3 år har lika långa eller längre arbetsdagar som mig som vuxen. Jag har slutat bli upprörd, jag blir bara ledsen för alla dessa barn som har detta som vardag!
Malin

Kommentera här: