0 Läs mer >>
(null)

@hejhejvardag (på Instagram) beskriver det här med psykisk ohälsa så bra! Tänk om man hade uppmanat någon som brutit benet att ta en promenad eller viftat bort det med en trivial ursäkt?!



Hur kommer det sig att det är okej att få vara sjuk precis överallt men inte i hjärnan eller i själen?  Detta trots att alzheimer är en av våra vanligaste sjukdomar, neurologiska sjukdomar och funktionsnedsättningar ökar, depressioner hos unga ökar lavinartat och självmord är vanligaste dödsorsaken för pojkar under 19 år. 



Om alla slutade vara så rädda för att bemöta det här så skulle skammen många bär på försvinna. 


Ni som har det: Våga berätta och prata om det. Först då kan vi få förståelsen och öka kunskapen. Till er andra: våga fråga - döm aldrig, aldrig någonsin. Var en medmänniska . 


Livet händer och plötsligt så kanske du sitter där själv?



Psykisk ohälsa

0 Läs mer >>

(null)


Jag blev, precis som de flesta av oss, djupt tagen av Aviciis alldeles för tidiga bortgång för en vecka sedan. Så otroligt sorglig och så onödigt. 

 Om ni ännu inte sett dokumentären om honom, gör det GENAST!!!!!

Jag hade sett den innan och har sett den igen ett par gånger under veckan. Senast igår. Frågan som jag tror alla ställer sig är varför ingen lyssnade på och hjälpte denna djupt olyckliga unga kille? Gång på gång ropade han högt på hjälp. Dokumentären visar tydligt hur girigheten går över alla tänkbara gränser, när pengarna är viktigare än liv.

Så tragiskt. Jag hoppas att alla tR lärdom av detta ser varandra på ett mänskligare sett och lyssnar in varandra. Och framför allt vågar öppna upp sig för varandra över hur vi mår. Det är okej att må dåligt och att sträcka ut en hand och be om hjälp. Det är ingen svaghet! Snarare en styrka! 

 

Girighet - en dödssyn...

1 Läs mer >>
Ted Gärdestad, Robin Williams, Tim Bergling… dessa tre har psykisk ohälsa gemensamt, alla var relativt öppna med sina problem – trots detta vet vi att två av dem tagit sitt liv. De orkade inte mer. Vad som hänt med Tim Bergling vet vi inte än, men att den psykiska ohälsan var inblandad står nog rätt klart.

Detta är alltså offentliga personer som mått dåligt, trots (eller kanske pga) sin framgång. Alla visste hur det stod till med Ted Gärdestad, ändå fick han inte den hjälp han behövde för att orka leva vidare. Med det var ju länge sen, det är bättre idag. Eller? Robin Williams var ju också framgångsrik och älskad, han orkade inte heller – det hade alltså inte hänt särskilt mycket åren mellan Ted och Robins död.
(null)
Citat från dokumentären om Avicii

Jag hörde när Tim berättade om sin ångest vid mer än ett tillfälle och trodde i min enfald att han fick (och tog emot) den hjälp som behövdes. Återigen säger jag att vi inte vet vad som hänt honom, men oavsett om han valt att avsluta sitt liv eller ej så måste vi våga se att folk mår dåligt. Men inte ens de som säger detta öppet får den hjälp de behöver. Detta måste ändras!

Att må dåligt och att känna sig ensam ses ofta som en svaghet. Många känner sig ensamma i dag, trots att de har både arbete och familj. Avsaknaden av "riktiga" vänner är en sorg och något man skäms över. Jag vet – jag har varit där. Att inte ha en fulltecknad almanacka, fira helgen med vänner eller ha ett social aktivt liv är för många en skam. Men även den som har ett socialt liv med fulltecknad almanacka och framgångsrik karriär kan må dåligt – depression kan drabba alla!

Att dessutom drabbas av utbrändhet och inte få chans att komma tillbaka till ett frisk liv är livsfarligt! Utbrändhet innebär oftast att man är deprimerad och har svårt att se något positivt alls i tillvaron. Går man ner i depressionen för mycket är det väldigt svårt att komma upp igen, hur framgångsrik man än är. Utbrändhet och depression i kombination med frustration är farligt. Man tänker att det ändå inte spelar någon roll vad man gör, blir destruktiv och desperat. Tankeverksamheten fungerar inte och man tar väldigt konstigt beslut. Får man inte hjälp kanske man aldrig kan ta sig upp igen.

Att som utbränd/deprimerad får höra att man ska "rycka upp sej" eller "bita ihop" är inget annat än kränkande. Man vill ju inget annat än att må bra! Men man kan varken rycka upp sig eller bita ihop, man orkar helt enkelt inte! Man behöver hjälp! Man behöver att någon SER en och leder en framåt. Man behöver någon som sitter ner och säger att allt kommer att bli bättre, men att det kommer att ta lite tid. Man behöver någon som orkar finnas där och som orkar lyssna. Någon som kan ta beslut åt en när man själv inte orkar eller kan. Någon som orkar se ens dåliga sidor men ändå accepterar en. Men man behöver inte någon som jamsar med och tycker synd om. Man behöver hjälp att styra upp livet, komma ihåg läkartider mm och som pekar med hela handen men med respekt. Men hur många vågar och orkar vara det stödet? Vem orkar vara den vännen?

Jag hade ingen som på riktigt fattade hur illa det var. Men jag orkade ändå ta mej till psykolog som kunde lotsa mig genom processen. Det var skitjobbigt – men nödvändigt. Jag ville aldrig dö, men jag ville heller inte leva som jag gjorde. Det tog många år innan jag ens kunde tänka en positiv tanke, men jag visade inte så mycket utåt. De jag försökte prata med skojade bort det jag sa och tog mig inte alls på allvar. Det kändes. Jag var ensam. Trots att det fanns mängder med människor runt mig. Men ingen SÅG mig. Ingen lyssnade. Kanske för att många mår dåligt själva…? Vem vet…

Jag är fortfarande inte helt frisk, men jag är inte längre deprimerad. Jag har ett bra liv.   Jag har några i min närhet jag kan vända mig till när det är extra jobbigt och jag behöver en push i rätt riktnig, men det har varit en lång väg dit. En lång väg att våga berätta, sätta ord på hur jag mår och vara öppen med psykisk ohälsa.

Det jag vill säga med detta långa jidder är att vi måste bry oss! Kanske måste vi även visa vår sårbarhet. Framgång och karriär innebär inte automatiskt att man är lycklig och att livet leker. Det finns många ensamma människor i vår närhet som bara vill att någon ska SE dem. Jag vågar se. Jag vågar stå brevid. Jag vågar sträcka ut handen och både be om hjälp och ge hjälp. Gör du?

Med små handlingar kan man rädda liv. Att SE någon kan rädda liv. Att ge av sin tid kan rädda ett liv. Det är dax att börja nu! Låt inte de liv som redan släckts vara förgäves, var den medmänniska som du borde vara. Börja idag. Du kanske räddar ett liv.




Vi måste våga göra nå...

0 Läs mer >>
Så är det ett år som gått sedan den där fredagseftermiddagen vi aldrig någonsin kommer att glömma.


Kommer ni ihåg exakt var ni befann er då ni fick vetskap om det fruktansvärda som hänt?


Jag var på jobbet, fick notiser på mobilen stup i ett, men förstod inte viden av vad som hänt förens en kollega kommer fram gråtandes och ber om att få gå undan en stund och vill försöka få tag på anhöriga som befinner sig i närheten av Drottninggatan.

Efter jobbet hade jag några ärenden på centrum, som avverkades snabbt. Ringde nära och kära för att höra att de var i säkerhet. En känsla som slog mig, mitt i fredagsmyset, den enorma vågen av medmänsklighet. Alla tog sig tid att stanna upp, inte ha bråttom och stressa vidare, alla mötte varandras blick och öppnade sina hem. 

En känsla av medmänsklighet trots det hemska som hänt den där soliga fredagen, med vårvärme i luften, för ett år sedan var precis vad Stockholm och Sverige behövde den dagen. 

Det där planerade fredagsmyset och fira in helgen blev istället ett dygn framför tvn för att följa denna katastrof.  

Hela stan stannade.


En vecka därpå promenerade jag sakta Drottninggatan ner till city. Drottninggatan är i vanliga fall en plats med mycket folk i rörelse och full aktivitet. Istället var det som en spökstad med enstaka människor som stannade till på de olika platser som sakta men säkert började fyllas med människor som skulle till jobbet. 

Jag promenerade och grät.


(null)


Idag, på årsdagen, hedras offren och deras anhöriga runt om i landet.


Här i Stockholm bl.a. med en minneskonsert i Kungsträdgården och gudstjänster i kyrkorna.


SVT sänder under flera timmar direkt.


Så har du möjligheten idag. Ta dig ut på stan och var med och hedra de som dog och hjälp till att visa att vår vackra stad är öppen och kärleksfull.


Ett år sedan

0 Läs mer >>
(null)

(null)

Vintern är extra tuff för alla som lever i hemlöshet. Varje år när kylan slår till, som nu, riskerar människor som sover utomhus att få köldskador. Börje är en av dem.


"Ingen ska behöva leva på gatan en svensk vinter. Man åker tunnelbana och buss för att hålla värmen. En natt höll jag på att förfrysa mina tår, jag grät när jag kom in i värmen. Det gjorde så fruktansvärt ont."


Extrainsatser på grund av kylan - du behövs!

Behovet av att komma in och värma sig under natten är stort, men det finns få platser som är öppna. För att kunna ge skydd till människor som inte har någonstans att ta vägen håller Stockholms Stadsmission nu extraöppet vid särskilt kalla nätter.


Denna extrasatsning kräver resurser och de är i behov av gåvor för att kunna fortsätta. Tillsammans gör vi Stockholm till en mänskligare stad.


Klicka på länken nedan och skänk en slant som passar just din plånbok: 

https://www.stadsmissionen.se/ge-stod/fler-satt-att-ge-stod/ge-en-gava-skank-valfritt-belopp?utm_source=nyhetsbrev-webbkop&utm_medium=email&utm_campaign=gava&utm_content=akutinsats

Stockholm (och Sverig...