0 Läs mer >>
Så här inför sommarlovstider och att ge presenter till alla fantatiska pedagoger i förskolan och skolan tänkte jag tipsa om lite presenter. 

Först och främst den bästa presenten du kan ge en pedagog i sommarlovs-present är gratis och det som nog som värmer mest i alla pedagog-hjärtan är nog: TACK!

För många av oss pedagoger är alla de där fantastiska presenterna något vi glädjs åt och känner oss uppskattade av er föräldrar! Dock inget vi förväntar oss och inte alls viktigt. Men något som värmer extra är just ordet TACK  och är sååå betydelsefullt för oss att få höra för att vi tar hand om det finaste ni föräldrar har varje dag. 

Men om ni trots allt ändå vill ge något uppskattande till ert barns pedagoger så kommer här några tips:
- doftljus

- en personlig tavla eller poster 

- ett personligt kort skrivet av er föräldrar och barnet.

- blommor eller grönsaker att plantera i trädgården eller på balkongen

- vin går alltid hem 

- hudvårdsprodukter är ett säkert kort.

- presentkort på Afternoon Tea, brunch eller dylikt är också ett supersäkert kort och extra plus om arbetslaget kan utnyttja detta tillsammans och stärka banden mellan pedagogerna. 

- pocketböcker för en avkopplande lässtund i hängmattan. 

Saker som bör undvikas i sommarlovs-present:
- smink 
- parfym. 
- enstaka koppar/muggar för téet eller kaffet. Har sån mix match och brokig skara av koppar att inget matchar längre. Om ni köper koppar/muggar köp  hellre två i såna fall om ni ger bort det i present.






Tips på pedagog-prese...

0 Läs mer >>
(null)

Fått några kort från 1900-talets början från mina älskade smultronställen: Östhammar och Öregrund.

Så magiskt att få se bilder från förr. Även om jag har fått en hel del stadsvandringar och många spännande historier berättade av morfar som är uppväxt här så är det fantastiskt att få ta del av bilder också. Bilderna kommer ramas in och sättas upp på väggarna i sommarstugan. Arvet och historien ligger oss varmt om hjärtat här i skärgården och med viss anknytning till byggden så känns det lite extra att ha fått dessa bilder.




Skärgårdsnostalgi

0 Läs mer >>

(null)


Jag blev, precis som de flesta av oss, djupt tagen av Aviciis alldeles för tidiga bortgång för en vecka sedan. Så otroligt sorglig och så onödigt. 

 Om ni ännu inte sett dokumentären om honom, gör det GENAST!!!!!

Jag hade sett den innan och har sett den igen ett par gånger under veckan. Senast igår. Frågan som jag tror alla ställer sig är varför ingen lyssnade på och hjälpte denna djupt olyckliga unga kille? Gång på gång ropade han högt på hjälp. Dokumentären visar tydligt hur girigheten går över alla tänkbara gränser, när pengarna är viktigare än liv.

Så tragiskt. Jag hoppas att alla tR lärdom av detta ser varandra på ett mänskligare sett och lyssnar in varandra. Och framför allt vågar öppna upp sig för varandra över hur vi mår. Det är okej att må dåligt och att sträcka ut en hand och be om hjälp. Det är ingen svaghet! Snarare en styrka! 

 

Girighet - en dödssyn...

1 Läs mer >>
Ted Gärdestad, Robin Williams, Tim Bergling… dessa tre har psykisk ohälsa gemensamt, alla var relativt öppna med sina problem – trots detta vet vi att två av dem tagit sitt liv. De orkade inte mer. Vad som hänt med Tim Bergling vet vi inte än, men att den psykiska ohälsan var inblandad står nog rätt klart.

Detta är alltså offentliga personer som mått dåligt, trots (eller kanske pga) sin framgång. Alla visste hur det stod till med Ted Gärdestad, ändå fick han inte den hjälp han behövde för att orka leva vidare. Med det var ju länge sen, det är bättre idag. Eller? Robin Williams var ju också framgångsrik och älskad, han orkade inte heller – det hade alltså inte hänt särskilt mycket åren mellan Ted och Robins död.
(null)
Citat från dokumentären om Avicii

Jag hörde när Tim berättade om sin ångest vid mer än ett tillfälle och trodde i min enfald att han fick (och tog emot) den hjälp som behövdes. Återigen säger jag att vi inte vet vad som hänt honom, men oavsett om han valt att avsluta sitt liv eller ej så måste vi våga se att folk mår dåligt. Men inte ens de som säger detta öppet får den hjälp de behöver. Detta måste ändras!

Att må dåligt och att känna sig ensam ses ofta som en svaghet. Många känner sig ensamma i dag, trots att de har både arbete och familj. Avsaknaden av "riktiga" vänner är en sorg och något man skäms över. Jag vet – jag har varit där. Att inte ha en fulltecknad almanacka, fira helgen med vänner eller ha ett social aktivt liv är för många en skam. Men även den som har ett socialt liv med fulltecknad almanacka och framgångsrik karriär kan må dåligt – depression kan drabba alla!

Att dessutom drabbas av utbrändhet och inte få chans att komma tillbaka till ett frisk liv är livsfarligt! Utbrändhet innebär oftast att man är deprimerad och har svårt att se något positivt alls i tillvaron. Går man ner i depressionen för mycket är det väldigt svårt att komma upp igen, hur framgångsrik man än är. Utbrändhet och depression i kombination med frustration är farligt. Man tänker att det ändå inte spelar någon roll vad man gör, blir destruktiv och desperat. Tankeverksamheten fungerar inte och man tar väldigt konstigt beslut. Får man inte hjälp kanske man aldrig kan ta sig upp igen.

Att som utbränd/deprimerad får höra att man ska "rycka upp sej" eller "bita ihop" är inget annat än kränkande. Man vill ju inget annat än att må bra! Men man kan varken rycka upp sig eller bita ihop, man orkar helt enkelt inte! Man behöver hjälp! Man behöver att någon SER en och leder en framåt. Man behöver någon som sitter ner och säger att allt kommer att bli bättre, men att det kommer att ta lite tid. Man behöver någon som orkar finnas där och som orkar lyssna. Någon som kan ta beslut åt en när man själv inte orkar eller kan. Någon som orkar se ens dåliga sidor men ändå accepterar en. Men man behöver inte någon som jamsar med och tycker synd om. Man behöver hjälp att styra upp livet, komma ihåg läkartider mm och som pekar med hela handen men med respekt. Men hur många vågar och orkar vara det stödet? Vem orkar vara den vännen?

Jag hade ingen som på riktigt fattade hur illa det var. Men jag orkade ändå ta mej till psykolog som kunde lotsa mig genom processen. Det var skitjobbigt – men nödvändigt. Jag ville aldrig dö, men jag ville heller inte leva som jag gjorde. Det tog många år innan jag ens kunde tänka en positiv tanke, men jag visade inte så mycket utåt. De jag försökte prata med skojade bort det jag sa och tog mig inte alls på allvar. Det kändes. Jag var ensam. Trots att det fanns mängder med människor runt mig. Men ingen SÅG mig. Ingen lyssnade. Kanske för att många mår dåligt själva…? Vem vet…

Jag är fortfarande inte helt frisk, men jag är inte längre deprimerad. Jag har ett bra liv.   Jag har några i min närhet jag kan vända mig till när det är extra jobbigt och jag behöver en push i rätt riktnig, men det har varit en lång väg dit. En lång väg att våga berätta, sätta ord på hur jag mår och vara öppen med psykisk ohälsa.

Det jag vill säga med detta långa jidder är att vi måste bry oss! Kanske måste vi även visa vår sårbarhet. Framgång och karriär innebär inte automatiskt att man är lycklig och att livet leker. Det finns många ensamma människor i vår närhet som bara vill att någon ska SE dem. Jag vågar se. Jag vågar stå brevid. Jag vågar sträcka ut handen och både be om hjälp och ge hjälp. Gör du?

Med små handlingar kan man rädda liv. Att SE någon kan rädda liv. Att ge av sin tid kan rädda ett liv. Det är dax att börja nu! Låt inte de liv som redan släckts vara förgäves, var den medmänniska som du borde vara. Börja idag. Du kanske räddar ett liv.




Vi måste våga göra nå...

1 Läs mer >>
God morgon på er och välkommen lördag! 
 
Känns det inte helt otroligt att vi äntligen får njuta av lite sol och värme några dagar. Vi är såååååå vörda det tycker jag.

 

(null)
 
Men en härlig och solig fredag fick dessvärre en tråkig avslutning. 
 
Så otroligt sorgligt när nyheten kom, att Tim "Avicii " lämnat oss alldeles för tidigt, endast 28 år gammal.
 
Jag blir så illa berörd när dessa unga begåvade människor går ur tiden. Fina människors med hela livet framför sig. 
 
Jag avslutade min fredag med att se på dokumentären om Avicii. Om ni inte sett den, se den. Ni hittar den på SVTplay. 
 
Blev ännu mer känslosamt efter dokumentären när den psykiska ohälsan lyfts fram och omgivningen inte tar varningstecken, signaler och en människas rop på hjälp på allvar. 
 

Vila i frid Tim. I himlen finns det inga krav. 

  (null)


Årets första sommarda...

0 Läs mer >>
(null) 

Hoppas helgen har varit fantastisk och att ni alla njutit av vårens intåg. 

Jag startar måndag med att utmana er att delta i ett litet bokexperiment. Vill ni vara med så kommentera gärna detta inlägg samt skicka med er mailadress i kommentaren så kontaktar jag er med mer info! 



Bokexperiment

0 Läs mer >>
Så är det ett år som gått sedan den där fredagseftermiddagen vi aldrig någonsin kommer att glömma.


Kommer ni ihåg exakt var ni befann er då ni fick vetskap om det fruktansvärda som hänt?


Jag var på jobbet, fick notiser på mobilen stup i ett, men förstod inte viden av vad som hänt förens en kollega kommer fram gråtandes och ber om att få gå undan en stund och vill försöka få tag på anhöriga som befinner sig i närheten av Drottninggatan.

Efter jobbet hade jag några ärenden på centrum, som avverkades snabbt. Ringde nära och kära för att höra att de var i säkerhet. En känsla som slog mig, mitt i fredagsmyset, den enorma vågen av medmänsklighet. Alla tog sig tid att stanna upp, inte ha bråttom och stressa vidare, alla mötte varandras blick och öppnade sina hem. 

En känsla av medmänsklighet trots det hemska som hänt den där soliga fredagen, med vårvärme i luften, för ett år sedan var precis vad Stockholm och Sverige behövde den dagen. 

Det där planerade fredagsmyset och fira in helgen blev istället ett dygn framför tvn för att följa denna katastrof.  

Hela stan stannade.


En vecka därpå promenerade jag sakta Drottninggatan ner till city. Drottninggatan är i vanliga fall en plats med mycket folk i rörelse och full aktivitet. Istället var det som en spökstad med enstaka människor som stannade till på de olika platser som sakta men säkert började fyllas med människor som skulle till jobbet. 

Jag promenerade och grät.


(null)


Idag, på årsdagen, hedras offren och deras anhöriga runt om i landet.


Här i Stockholm bl.a. med en minneskonsert i Kungsträdgården och gudstjänster i kyrkorna.


SVT sänder under flera timmar direkt.


Så har du möjligheten idag. Ta dig ut på stan och var med och hedra de som dog och hjälp till att visa att vår vackra stad är öppen och kärleksfull.


Ett år sedan

0 Läs mer >>
(null)

 Äntligen är januari över! Årets segaste månad. Jag har varit så himla trött men nu känns det äntligen som att man ser ljuset i tunneln igen. Februari är årets kortaste månad och sedan kommer våren.
 
Jag har massor med roliga grejer planerade i februari att se fram emot. Vad gör ni för att lysa upp de mörka vintermånaderna? 


Välkomnar februari

1 Läs mer >>
Jag har någon förkärlek till blomsterbutiker och handelsträdgårdar. Älskar att gå runt, titta på allt fint och inspireras. 

(null)

(null)

(null)

(null)

Igår gjorde jag äntligen mitt första besök på nyöppnade POP-UP-butiken Blomstermys DIY i Väsby Centrum. Massa fint och bra utbud både av buketter att arrangera själv, färdiga julgrupper, krukor och vaser. 

Roligt koncept att kunna köpa olika buketter, få med dig instruktioner att titta på via Youtube och sätta ihop din egna bukett eller krans. Speciellt för mig som gärna skulle vilja sätta ihop min egna bukett, men kanske inte alltid har det där speciella ögat för att göra buketten extra fin. 

Extra stort plus att hitta en blomsterbutik som inte erbjuder vad alla andra butiker har.  Men också bra med konkurrens. 

Så vill du hinna uppleva denna fantastiska butik har du fram till nyårsafton på dig innan den stänger igen. Håller dock tummarna för att den kommer finnas kvar även efter det i någon form.



Blomstermys

0 Läs mer >>
(null)

(null)

Söndagen spenderades med en hel del eftertanke och saknad efter dem som lämnat oss. Saknade gör sig påmind alltid med jämna mellanrum. Idag med mer inslag av glädje och härliga minnen än sorg! 

Saknaden efter en trygg famn,  en person som alltid fanns där och som jag kunde ringa till och prata med om det mesta och som alltid var en fast punkt i mitt liv från barnsben ända upp till vuxen ålder. 

Men också tacksam över att jag fått låna dig i så många år och fått alla dessa härliga, fina minnen tillsammans med dig!

Tid till eftertanke

0 Läs mer >>

Idag har vi haft sommaravslutning på jobbet. Alltid så fint, stämningsfullt, men i år ett visst vemod i pedagog-hjärtat. Några av barnen lämnar/slutar hos oss och känns lite extra jobbigt att säga hej då (både för mig, barn och föräldrar). Det är ju visserligen en del av livet och det går även vidare, men när man följt dessa barn i ett par år och fått se deras utveckling samt fått vara en del av deras liv så känns det lite extra att säga hej då. 



Som lärare/pedaog kan jag tycka att det är lite tråkigt att man blir uppvaktad på avslutningen, man sliter ju faktiskt året om. Men det är otroligt fint och rörande med alla presenter man får på avslutningarna.

Jag är så tacksam över allt fint jag fått i år, alla fina ord från barn och föräldrar både i skrift men också muntligt. Det värmer i pedagog-hjärtat! 

Ikväll ska jag försöka bearbeta alla fina ord och känslor.
 

Avslutningstider

1 Läs mer >>

Fredag, slutet på arbetsveckan, tröttare än tröttast, slut på energi, för många timmar på jobbet och kroppen bara skriker efter att få helg. Att då komma till jobbet och få världens största kram och ett egengjort kort av ett barn gjorde min dag lite bättre.


När hjärtat svämmar ö...